Äntligen är vi igång med att plantera osv.
M tog hem pallkragar till mig att plantera i,
wiiiie tack!!
Idag var jag med Dani till Bauhaus och köpte lite jord,
frön och krukor osv.
Så när jag kom hem igen började jag och barnen att plantera lite i krukorna.
Dom tycker det e så kul så vi planterar lite olika saker varje år! Imorrn ska jag fortsätta med pallkragarna och lite fler krukor,
och även en väns dotter ska få plantera lite paprika och ta hem.
Så himla söt den tjejen,
gullunge asså!
Hoppas på fint väder imorrn med så man kan vårpyssla lite mera.

Haha asså jag orkar inte,
väx upp och skaffa dig ett liv,
det e dags nu!
Att sitta och snoka på mina sidor osv hela tiden istället för att prata med mig direkt varenda gång något stör dig e så omoget.
Kom igen,
va lite vuxen du med ??
Dags att släppa taget nu va,
eller helt enkelt söka hjälp,
en utdrivning kanske ?

När man förlorar någon man älskar,
oavsett om det e sin man,
sin tjej,
sitt älskade lilla barn,
morfar eller morbror osv,
så är smärtan obeskrivlig!
En mening jag hatar att höra är: Jag förstår hur det känns...
NEJ det gör du inte,
för allas relationer är så olika.
Tex,
min morbror var hela min värld och jag vart totalt knäckt,
och även fast jag ofta gråter efter honom än idag och saknar honom VARJE dag så skulle jag aldrig kunna säga till min mamma att jag förstår hur hon känner för det var hennes bror,
hennes lillebror och dom stod varandra otroligt nära.
Så snälla säg aldrig ALDRIG till någon som förlorat någon att ni förstår hur hon/han känner osv.
Och en sak till jag hatar att höra e: Dags att komma över det där nu då det e så många år sen,
gå vidare....
Tala aldrig om för någon att det e dags att gå vidare och släppa taget för det är svårt för många.

Jag har förlorat så sjukt många,
och varje förlust är den andra olik.
Men en sak jag är säker på är att den dagen min älskade morfar går bort kommer jag att gå sönder mer än av någon annan jag förlorat.
Jag är morfars lilla flicka och är den enda i släkten som haft kontakt med honom oavbrutet i alla år,
jag hälsar på så ofta jag kan,
spenderar minst en vecka hos honom och hans fina fru varje sommar.
Mitt paradis är hos dom,
hos min morfar!
Jag kan inte tänka mig ett liv utan morfar men tanken skrämmer mig,
han fyller ändå 86 nu den 2a april,
han e gammal nu min älskade moffis.
Hua bara tanken på att han kommer lämna oss en vacker dag får mig att vilja gråta,
kommer inte klara det.

En vän till mig förlorade sin kärlek för några år sen,
sitt barns far och andra halva...
Jag kan inte ens föreställa mig den sorgen,
smärtan och saknade.
Tomheten som blir kvar samtidigt som man har ett minne kvar i barnet.
Nej fy,
måste vara obeskrivligt...!
Jag förlorade en kärlek när jag var yngre,
cancern tog honom,
men det e absolut inte samma sak som att förlora sitt barns far,
inte ens i närheten...
För man kan omöjligt fylla den saknaden som barnet får heller.
Stark är hon min fina vän!!
?
Nämner inga namn av respekt!

Många vackra själar som vi alla saknar hos oss...!
Många vänner som lämnat oss,
men börjar jag skriva om alla blir jag uppe hela natten,
men alla betydde dom mycket! ?